Så här när både jag och Kiruna flyttar kommer jag att tänka på en av våra många stamkunder på turistbyrån. Det var en man, vi kan kalla honom Erik, som enligt vad som sades, hade vuxit upp i sluten psykiatrisk vård. I samband med psykiatrireformen i mitten av nittiotalet flyttades han till eget boende. Jag gissar att han kan ha varit i sextioårsåldern och den värld han nu plötsligt kunde röra sig ganska fritt i måste ha varit både skrämmande och spännande. Och jag undrade många gånger vad som gjorde att han hamnade i sluten vård för det var en man som verkade klara sig hyfsat bra på egen hand, trots allt. Vi som jobbade på turistbyrån fyllde en social funktion för många ensamma, något som vi säkert delade med anställda på bibliotek, i butiker och annat. Människor som kom in bara för att prata lite, en del under någon förevändning, andra inte. Flera av dem hade dock frågor om stort och smått. Och mannen jag nu minns var mycket vetgirig. Han kom alltid in och inledde med: ”Hördu du frun, jag skulle fråga lite snällt eller så om du kunde hjälpa mig med en sak” Och så följde frågor om allt mellan himmel och jord. Varje år kom han och frågade om Jokkmokks marknad och vi tänkte att det var ett sätt för honom att resa i fantasin. Med jämna mellanrum ville han också ha hjälp med att skriva vykort till någon form av kursgård i Mellansverige. Kollegan Gerd, som var den som hade mest kontakt med Erik, kom fram till att han inte kunde läsa eller skriva. Men han måste ha lyssnat flitigt på radio och TV för han var alltid uppdaterad på vad som hände runt om i världen. På något sätt fick vi också veta att han liftade runt i landet och då, bland annat, besökte den där kursgården han fick hjälp att skriva kort till. Och på något sätt fick vi också höra att han verkligen besökte Jokkmokks marknad. Ibland tröt nog tålamodet hos oss alla, om vi hade mycket annat att göra eller om hans frågor var för långdragna och knepiga, men vi har många roliga minnen förknippade med våra ”stammisar”. Mitt eget starkaste minne av Erik var en fredag i början av 2000-talet. Jag hade bråttom in på Domus och Systemet och möter honom i ingången. Veckan hade varit stressig, jag var hungrig och ville hem. Jag kände inte att jag orkade med att svara på en massa frågor men det var omöjligt att passera. Så Erik öppnar munnen, ”Hördu du frun, jag skulle fråga lite snällt eller så om du kunde hjälpa mig med en sak” Jag ler matt och säger, ”Ja?” ”Jo jag undrar lite fint om frun vet hur de ska göra nu när de ska flytta på Kiruna?” Jag kunde inte annat är brista ut i ett hjärtligt skratt och säga att ”Nej Erik, det vet jag faktiskt inte” Nu är Erik borta sedan många år, men jag undrar fortfarande. Hur flyttar man en hel stad när jag har hållit på sedan i mars och fortfarande inte lyckats flytta ur ett helt ordinärt småhus?
Fick upp detta inlägg på Facebook från den här dagen förra året. Trots att det bara gått sex veckor sedan vi återvände till att arbeta inne på rådhuset och det fortfarande känns spännande och nytt att träffa människor ”på riktigt” slås jag av hur avlägset detta känns. Och samtidigt var det så helt normalt just då. Så fort vi vänjer oss vid saker och omvänt, så fort vi är tillbaka i det gamla sättet att vara och leva. Och vilken tur att vi inte riktigt förstod vad som skulle ske och hur länge det skulle pågå när världen förändrades, nästan över en natt, i mars 2020. Här kommer det jag skrev och som också fick en lång kommentarstråd. Och det säger väl en del om den verklighet vi levde i, att min text om fåglar, löv och bullar skapade så mycket digital diskussion. Vi hade inget bättre för oss.
”Nej vad säger ni, är ni pigga på att läsa lite om smittspridning, intensivvård, död, psykisk ohälsa, våld i nära relationer och annat aktuellt medans ni sitter stilla där ni suttit hela dagen och tittat in i samma dator? Nej inte jag heller. Så därför utmanar jag mig själv att lägga ut en lista på positiva saker, varje dag i (åtminstone) en dag utan någon som helst begränsning i längd på förklaring (som ingen bett om)
1. Det är en massa mysiga fåglar utanför mitt hemmakontor som jag kan titta lite på när ingen märker eftersom jag ljuger och säger att mitt hemnätverk inte klarar av både ljud och kamera och därför kan jag inte vara med i bild. Enda risken är att om katten inte ligger på mig eller min dator kan den ha gett sig ut för att äta upp fåglarna. Men det har gått hur bra som helst hittills.
2. Jag har ett meningsfullt och utmanande jobb och toppenkollegor som jag trots allt kan ha kontakt med, även om de uppträder i lite olika skepnad beroende på om de också ljuger om sitt hemmanätverk och ser ut som en blå siluettavatar på Skype.
3. Det är så härligt med utmaningar och med nära till frysen som hyser kardemummabullar bestående av 95 % fett och socker blir det en alldeles särskild utmaning att inte gå och hämta en till frukost och en till eftermiddagskaffet eller faktiskt inte hämta nån alls (skojar, klart jag svullar bullar)
4. Jag bor på en alldeles fantastisk plats med nära ut i skön natur och dessutom ges alla möjligheter till kvalitativ vardagsmotion som exempelvis lövräfsning. Och den som räfsat löv får äta en bulle, det vet alla.
5. Trots att vi fått ett nytt intranät, som jag vet har kostat kommunikationskollegorna blod, svett och tårar, hittar jag både bilbokning, ekonomisystem och iKarta redan första dagen och slipper på så viss skapa mer blod, svett och tårar när jag kör fast. Men då hade jag kunnat trösta mig med något gott. En bulle t ex.
6. Laga mat, äta mat, promenera, läsa, föra oändliga konversationer med vänner i Messengergrupper, dricka vin, äta choklad, ha picknick, äta ostbågar och se på film går fortfarande lika bra som innan. (50 % innehåller kalorier, precis som innan) 7. Och även om det är många jag saknar att träffa irl har jag en fin kärntrupp som jag kan träffa med rätt avstånd eller utomhus. Och Sven Wollter hade rätt ”…lev nu till det allra sista andetaget.”
Försöker mig på en egen digital transformation och använder bloggen till denna betraktelse. Jag vet att det är jättelätt, precis som att använda både Linkedin, tandtråd och göra situps när det blivit en rutin. Men det är det inte än. Varken det ena eller andra. Jobbar på det. Hur som helst kommer här ännu en lång rad funderingar som ni inte bett om att få ta del av.
Startar dagen med att redan 07.30 ha satt på örhängen och mascara samt riktiga kläder – på över kroppen. Undrar förresten om försäljningen av jeans har gått ner väldigt det senaste året? Funderar åter över det digitala liv jag, och vääääldigt många andra, lever just nu. Mycket praktiskt och effektivt i många stycken. Hoppar raskt mellan tillväxtfrukost i Ö Göinge och möte om näringslivets behov av insatser med extern finansiering i Kristianstad på 30 sekunder. Smidigt att slippa hämta ut kommunbil i gryningen och hinner med två möten trots att de går omlott. Vid nästa möte kommer åter frågan om jag drabbats av en högljudd mag/tarmsjukdom och får ännu en gång förklara att det bara är den gamla, och ergonomiskt utmärkta, ställbara TV-fåtöljen i svart skinnimitation som låter när jag ändrar läge. Mindre ergonomiskt lämplig är den ställning jag sitter i när jag har datorn på armstödet för att katten ligger på datorbordet i knät.
Vid lunchtid testar jag digitala mötesverktyg inför ett styrelsemöte i en förening med många som inte använder sådana till vardags. Papsen blir testperson och deltar med liv och lust i det fejkade styrelsemötet. Check på den!
Men trots att jag knappt gör annat hela dagarna än att prata med folk så känns det ibland som att det inte är på riktigt. Finns det riktiga människor därute i världen eller är de bara i min dator? Blir lite ängslig för min mentala hälsa och beger mig därför in till rådhuset efter lunch för att se om där finns några kollegor. Redan på min promenad in mot stan möter jag den första kollegan. På cykel med en Skogaholmslimpa på pakethållaren… I rådhuset träffar jag fem personer, men pratar bara med två av dem för att inte bli överstimulerad. Därefter går jag till Maxi för att skicka en cowboyhatt till Lyckeby och köpa pilgrimsmusslor. Det slinker med en krabba och tre havskräftor. Betalar i självscanningen, hänger ryggsäcken med maten på ryggen och knallar ut ur varuhuset och ut på parkeringen med varukorgen på hjul i ett stadigt grepp. Tydligen blev det för mycket yttre stimulans för min hjärna. Tar mig hem, betar av mejlen och konstaterar att nu får arbetsveckan vara slut. I detta ögonblick av tacksamhet minns jag att jag glömt bort den tacksamhetsutmaning på Facebook jag antog någon gång i mars. Skulle lägga ut tio bilder i tio dagar. Tyckte det var bra, det är viktigt att tänka på hur mycket det finns att vara tacksam över. Klarade det ändå till dag sju. Men nu slutspurtar jag både på veckan och utmaningen och lägger ut de tre sista på en gång. Och så till sist. Om jag, mot förmodan, orkar rensa ur krabban på Mårtenssonskt maner och inte äter den direkt ur skalet, äter jag ändå med skaldjursbesticket eller tar jag då kniv och gaffel? Trevlig helg på er!
För tio år sedan blev jag ofrivillig bloggare och har nu fått ihop 21 inlägg. Vännerna som gav mig bloggen i femtioårspresent hade troligen inte i åtanke att jag skulle försörja mig på den men möjligen hade de förväntat sig lite mer aktivitet. Inser att när skrivklådan sätter in hamnar mina förvirrade tankar rätt ofta på Facebook, men vem vet, det kanske blir en nystart? Andmamman 2.0.
Hur som helst, det var kul att fira femtio med nästan hundra pers samlade och fest natten lång. Tanken med sextio var fest eller helst en resa till Venedig eller Sydafrika. Så blev det ju icke – i dessa tider.
Men visst gick det att fira ändå. Dagen startade med Melodikrysset, precis som den gjort alla lördagar sedan i mars. Denna lördag hade extra guldkant eftersom den kombinerades med brunch. I vanliga fall är vi en brokig skara i alla åldrar som ”ses” i en Messengergrupp där utmaningen inte alls är krysset utan att försöka hänga med i konversationen i gruppen. Sedan blommor, telefonsamtal, uppvaktning vid dörren och massor av hälsningar som värmer i hjärtat. Dottern i Kalifornien och vännerna i London i datorn samsades med fyra andra vänner tre kvarter bort på Facetime i telefonen. Så kul att få ses och skåla.
Men oj vilken överraskning att komma in vardagsrummet och finna det fullt av gäster! Vänner och kollegor från då och nu och här och där var uppkopplade på TV-skärmen för en gemensam skål. Den spontana presentationsrundan jag gjorde kan ha skapat en udda bild av en del, oförberedd och överraskad som jag blev, men oj så kul att få skåla med er alla, oavsett om det var med nappflaska eller champagnekupa.
Till sist en fantastik middag med min Coronafamilj som varade så länge, inte bara för att den innefattade en hel del rörmokeri och ett strömavbrott. Dagen efter blev det promenad vid havet och passande nog en nyårsdagspizza som start på det nya året som jag tänker fira så mycket det bara går. En av presenterna har redan sett till att det ska bli så. Från min promenadkompis Disa (och hennes matte) fick jag nämligen tolv bajspåsar med trevliga upplevelser, en för varje månad från och med nu. Det nya spännande året fortsatte idag med semesterdag och promenad på Stenshuvud, utan broddar. Det ni! Till sist en stor kram och tusen tack till er alla som gjorde detta till en underbar födelsedagshelg!
Det bör sägas att semester inte enbart är sval rosé i motljus under magiskt ljusa sommarkvällar. Och nu följer ett ändlöst långt inlägg i samma stil som det jag gjorde för två år sedan när jag lyckades slå ut all el i dotterns lya på Söder i Stockholm. Innehållet är inte särskilt intressant men det fungerar terapeutiskt för mig. Kan dock glädja er med att ni inte behöver kopiera och klistra in på er vägg och tagga tretton vänner som du tror kommer att läsa hela inlägget. Men återgår till att konstatera att semester inte alltid är att lyckade hemmasnickrade altaner, sand mellan tårna eller sval rosé som ibland kan bytas mot ett glas bubbel som blir ännu snyggare i motljus på Instabilden. Det kan också vara ett garage där golvet blott vagt kan anas trots flera dagars svettigt slit och många vändor till tippen. Eller spänningen, ofrivilligt skämt som ni förstår om ni orkar läsa till slutet, som uppstår när du bjudit hem en av dina käraste vänner för att fira hennes födelsedag och lovat frukost på sängen. Som den anspråkslösa person Carina är önskar hon sig bara kaffe, men såklart har jag sett till att kylen är fylld med annat smått och gott. Dessutom har jag bullar som bara ska bakas klara i ugnen. Det är bara det är när bullarna ska in och kaffet skall bryggas slår jordfelsbrytaren ut och huset och allt däri är strömlöst. Känner mig inte helt alert, kanske på grund av de senaste nätternas störda nattsömn beroende på att katten nu inte hoppar in och lämnar döda möss i present till mig utan istället leker med lite dem och sedan smaskar i sig dem nedanför min säng. Jag är lite känslig för sånt, klent psyke som gör att jag kan få svårt att somna om efteråt. Även i natt åts en mus, med gallblåsa och allt (ändå bra att slippa stiga upp och torka bort den) vid kvart över tre. Därför inte helt skarp i hjärnan när jag letar vad som kan ha utlöst jordfelsbrytaren. Men det är varken kyl och frys i garaget med det skymtande golvet eller utebelysning så ger jag upp. Ringer Stina, en annan kär vän som rycker ut och strax har vi en termos med kaffe och bullar på bordet. När vi slår oss ner för att njuta vår frukost hoppar katten upp på stolen intill min och jag inser att han inte fått sin frukost, utöver den pälsbeklädda hors d’oeuvre han försåg sig med vid kvart över tre, så vi beger oss till matskålen i köket där en rejäl portion mat slukas. Födelsedagsbarnet och jag kan nu njuta av vår frukost tills vår aptit dämpas av att katten hittat en mus till som han slukar till dessert utanför vårt fönster. Därefter är det dags att ta itu med verkligheten och det strömlösa huset. Ringer hjälten Thomas, som förutom att han kan el också verkar ha doktorerat i psykologi och beteendevetenskap eftersom han lyckas lotsa mig genom proppar och faser trots att jag pladdrar hysteriskt och avbryter honom varannan minut. Vi går systematiskt igenom propparna. Inte alla är märkta, men på en del står ex kök, Jennys rum, TV-rum och Elsas. Vem är det?? Jag har bott här sedan huset byggdes 1965. Aldrig sett nån Elsa. Slutligen kan vi konstatera att boven i dramat inte är katten, nu trodde jag inte att han hade med elen att göra, bara påverkan på mitt psyke, utan spisen. Vet nu också att det inte är så att jag glömt namnen på mina barn. Elsa var tydligen Elspis fast med kreativ handstil. Nu är ny spis beställd, kommer i bästa fall på fredag. Så nu ska jag bre en macka till lunch och känna tacksamhet över att middag äts ute idag och hos vänner imorgon. Funderar lite på om jag kan dryga ut kassan med en ny affärsidé. Helt ekologisk skadedjursbekämpning av gnagare. Och missförstå mig rätt, min semester har varit toppen hittills, så i kväll kan jag säkert bidra med en stämningsfull bild #nofilter
Idag är det fyrahundrafem år sedan den danske kung Christian den 4:e skrev under den nya fästningsstaden Kristianstads fundationsbrev. Nästan exakt trehundrasextiosju år senare träffade jag mannen som fick mig att upptäcka min hemstad med andra ögon. . Kent Roos var turistchef i Kristianstad och första gången jag träffade honom var 1981 på den anställningsintervju jag blivit kallad till eftersom han tyckte att min, givetvis handskrivna, ansökan var så trevlig. På darrande ben klev jag in i rummet, iklädd kjol och med håret uppsatt i knut, enligt rekommendation från min bästa vän som redan jobbat en sommar på turistbyrån. ”Varför har du sökt det här jobbet?” undrade Kent ”Och säg för fan inte att det är för att du tycker att det är roligt arbeta med människor! Det är det inte” Jag hann aldrig svara på frågan, det skötte Kent själv och efter en halvtimmas monolog avslutade han med ”Det var trevligt att träffa dig och få lära känna dig lite mer. Vi hör av oss” Jobbet fick jag ju och är kvar ännu. Att vara anställd hos Kent innebar en utbildning i flexibilitet och service som får SAS-Jan Carlzon att framstå som amatör. Han tjuvlyssnade på vår kundhantering, mer eller mindre diskret. Ibland kunde han stå bakom kunden och göra miner för att testa om vi kunde hålla oss för skratt och fokusera på kundens bästa. Stickprov var en annan specialitet. Han kom ut, dök ner på en slumpmässigt utvald lapp på spettet på skrivbordet. Inser att ”spettet” är ett totalt okänt begrepp för många. Spettet var en självklar del i den utrustning som fanns på alla skrivbord. Pennor, suddgummi, brevkorg, block, blanketter, häftapparat, hålslag, tejp, lim och spett. Spettet är kanske lite svårt att beskriva för någon som aldrig sett ett sådant. Det var helt enkelt en metallpinne som var spetsig uppepå och som stod på en fot i metall som såg ut som ett litet kaffefat som låg uppochner. På spettet stack man fast kom-i-håg-lappar för att de inte skulle flyga runt på skrivbordet. Detta var före post-It som lätt klistras fast. Hur som helst, Kent gled förbi ens skrivbord, lyfte bort de lappar man satt på sitt spett och läste och undrade: ”Kristianstadskarta. Greta Andersson, Storgatan 7, Flen. Har hon fått den?” Daglig och stundlig kontroll av broschyrställen. Ve och fasa om Kong Christian stod med huvudet upp och ner på framsidan av broschyren ”Kristianstad på egen hand”!
Han visade själv hur service skulle gå till och kunde hjälpa kunden vid disk på det mest älskvärda sätt och i bästa fall hann kunden ut innan han stönade något som: ”Vilken jävla hatt! Tre bollar, en krona!” Självklart fick vi lära oss passionerad lösningsfokusering. Allt går faktiskt att lösa. Om Kent konstaterade att hans muskelskada (undrar fortfarande hur han fick den då motionsaktiviteter var något jag tror att han lämnade med IFK Malmö tidigt 70-tal) var för allvarlig för att han ska kunna gå sin stadsrundvandring nästa dag var det inte alls någon omöjlighet för mig att sitta uppe hela natten och med hjälp av en gammal kassettbandspelare (det får den som behöver googla, jag förklarade spett) lyssna av och skriva ner hans guidning på papper och lära sig den så att jag kunde hoppa in och vikariera.
Det var definitivt inte omöjligt att få tag på mig en lördagskväll på tidigt 80-tal bara för att det inte fanns mobiltelefoner. Kent ringde bara till mina föräldrar som visste en kompis som visste var festen var och som han kunde ringa till och få telefonnumret till den som hade festen där jag befann mig. Festen jag bara var med på en liten stund för Kent hade ju ett uppdrag åt mig på Sommarlust Folkets park… Det var inte heller omöjligt att spåra kollegan som han ägde hotell ihop med, långt efter att jag slutat vara anställd av honom, på en av Spaniens eller Frankrikes alla campingplatser bara man ringde tillräckligt många samtal. Bra övning i att bokstavera på främmande språk också.
Det var egentligen löjligt enkelt för mig och sommarjobbskollegan att hitta Kent på en av hans, relativt mycket sällsynta, familjesemestrar i Sverige. Fortfarande på tiden före mobiltelefonen. Det var bara att rita upp rutten på kartan, pricka in samtliga turistbyråer och ringa dem i tur och ordning. I Norrköping hade han varit dagen innan så det var bara att ringa Kalmar: ”Hej, det här är Eva Hellberg på Kristianstads turistbyrå. Jag undrar bara om Kent Roos har varit där?” ”Nej tyvärr det har han inte.” ”Bra!!! Då kommer han säkert snart. Vill ni be honom ringa turistbyrån….” Det vi ville veta var vad vi skulle göra med hans nya idé, en 1600-talsmiddag, lik den som Christian 4:e åt vid grundandet av staden, och som skulle äga rum så fort Kent var tillbaka. Han hade för all del bokat krogen, Kippers Källare, men i övrigt var det ju en del detaljer som skulle på plats. ”Det löser ni!” sa Kent när han ringde upp från Kalmar. Så sant. Det var bara för min vän och sommarjobbskollega att dra nytta av sin kontakt på Köpenhamns universitet och forska lite i mat på 1600-talet, ge källarmästaren på Kippers instruktioner om att ta bort alla gafflar och lite annat. Menyn och biljetterna fixades lätt med hjälp av de då moderna gnuggisarna som var Kents bästa vän i trycksaksproduktionen och därmed fanns att tillgå i rikligt mått. Att sy bomullsbrodyr på min mammas vintercape så att Christian 4:e skulle vara välklädd var en baggis och eftersom det var sommar behövde ju mamma inte capen i alla fall. Capen blev sedermera utbytt mot mer exakta kopior på kläder från 1600-talet och Kent blev för många Christian 4:e på riktigt efter många fundationsmiddagar, Christianstadsdagar och andra framträdanden som vår danske grundare. Det enda som faktiskt var omöjligt var att säga nej när Kent hade ett uppdrag. Han kunde komma med smicker som ”du som är så bra på franska…” (där tändes hoppet om ett spännande uppdrag) ”..du går och sätter på lite kaffe”. Oavsett om det handlade om kaffet eller större uppdrag så blev svaret aldrig nej. Historierna är oändliga hos alla som fick förmånen att arbeta med en man, som vi alla många gånger önskat livet ur, men som vi på något obegripligt sätt ändå inte kunde låta bli att älska. Han kan säkert tydligt framstå som en hopplös egocentrerad stofil, men så var det inte. Han var generös, livlig och smart. Men framför allt var han innovatör. Han var alltid steget före alla andra. För långt före många gånger. Han krävde mycket av sig själv, jobbade hårt och förväntade sig detsamma av oss som jobbade för honom. En av mina allra närmaste kollegor idag jobbade också för honom, de övriga tre har präglats av mig, som i sin tur alltid har Kent på min axel. Han lärde mig mycket och kanske har jag skickat det vidare. Jag kunde snappa upp allt som sades framme vid turistbyråns disk även om jag själv satt i lunchrummet, jag har fortfarande svårt att inte kolla av skrivborden när jag står och pratar med en kollega, jag reagerar så starkt på dålig service att mina barn skäms för mig och jag vänder broschyrer rätt oavsett var jag befinner mig i världen. Kent fick aldrig se sin stad fylla fyrahundra. Han gick bort året innan. Men av allt jag lärt av Kent, förutom den ibland osunda passionen för jobbet, är ändå att man ska ha roligt! Så idag ska jag ha kul och fira att Kristianstad fyller 405.
Fundationsmiddag på Kippers Källare, tidigt 80-tal. Kent Roos som Christian 4:e läser fundationsbrevet
Har sagt det förut och säger det igen När jag tog studenten på Söderport i Kristianstad var målet klart. Jag skulle ut i världen. Och skulle jag mot förmodan bo i Sverige fick det vara i Stockholm. Kristianstad fanns inte på kartan.
Sommarjobbet på turistbyrån året efter var mest en slump. Bästa kompisen sommarjobbade där och det hon gjorde var coolt så då ville jag också. Men sommarjobbet ledde till en idé om att plugga turism när jag skulle söka till högskola. Och den idén ledde till högskolan i Östersund. Och så dök ett tiomånadersvik på turistbyrån i Kristianstad upp. Men tio månader var väl OK?
I förra veckan var det trettiofem år sedan. Jag är kvar.
Jag tror jag var åtta eller nio när jag första gången fick visa besökare runt i trakten. Mamma och pappa hade fått gäster på sommaren men de jobbade så jag fick följa med ut på biltur. Undrar än idag vad vitsen var med att skicka med ett litet barn utan någon som helst koll när de ändå fick köra själv, men kanske var det där ett frö såddes?
Ett snart livslångt uppdrag som gick ut på att sätta barndomens stad på kartan?
Femtio år av att visa att Kristianstad visst finns på kartan? Som turistvärdinna, guide, föredragshållare, krönikör och jag vet inte vad.
Men i helgen fick jag en helt ny upplevelse.
Vi hade bjudit in till en visningsresa i samarbete med tio svenska resebloggare. Fredag till söndag skulle jag och kollegan visa dem runt i kommunen. En skön helg med god mat. Glidarjobb. #hursvårtkandetvara
Kollegan är rutinerad när det gäller visningsresor för PR/press. Det var uppenbarligen inte jag.
Jag fick i uppdrag att hämta upp gänget på hotellet. Enkelt. Men lite lågt blodsocker så förrätten hägrade. Mums, där landade godsakerna på bordet, bubbel i glasen. Glidarhelgen kan börja.
Då rasslar det till. Våra tio gäster reser sig som en man, kameror med jätteobjektiv riktas mot bordet, tallrikar flyttas, kameror vinklas om, maten flyttas, objektiven skruvas, bilder tas. Och tas om.
Nåja, jag klagar inte, vi vill ju att de ska ta bilder och till slut får vi äta av förrätten. Den var ju ändå kall… Nästa restaurang bjuder varmrätt, som hinner bli mer ljummen än varm innan proceduren med kamerorna upprepats, och kompletterats med lamphållande för att lysa upp den halvmörka 1600-talskällaren. Känner att nu har jag ju koll för resten av helgen. De fotar mycket mat. Bra ju.
Lördag morgon kör vi mot Åhus för dagens första programpunkter. Första stopp är kyrkan och efter tio minuter känner jag mig som en dagisfröken (vet att det heter förispedagog) som missat att ta på barnen de forsforgula västarna när vi drog på utflykt utanför förskolan. Hur kan tio vuxna spridas så snabbt i en hyfsat liten kyrka? Så fortsätter det. Jag och kollegan räknar till tio etthundratrettioåtta gånger under helgen, väser till varandra att ”hoppas de inte ser tulpanerna där för då tappar vi ytterligare tio minuter i vårt redan spräckta tidsschema” och räknar igen. Det blir inte alltid tio. Någon är försvunnen för att det finns ett särskilt pittoreskt format dörrhandtag som måste fotograferas, en annan har hittat den perfekta vinkeln att ta en bild av ett rapsfält (till) och så vidare och så vidare.
Nu har de åkt hem. Så spännande att se hur de här glidarna jobbar. Nästan alla har ett heltidsjobb när de inte glider runt och äter ljummen mat. Några publicerar varje morgon klockan sex. Varje morgon! (Jag har publicerat arton inlägg på åtta år.) Vårt lockande program innebär en del upplevelser och en ännu större den stressad kommunaltant (=jag) som tittar på klockan och meddelar att ”nu går bilen”. Hyfsat lite glid. Bakhalt ibland. Gör de inte ett bra jobb är de borta. De brinner för det de gör och de är så proffsiga.
Dessutom har de gett mig bra idéer om en framtida bloggarkarriär, bakom bloggarna. Om jag bara kan ta mig i kragen och bloggar lite….
Men mest av allt är jag så stolt över att vi har fått visa dem vår plats i världen. För detta är människor som skriver om hela världen, men säger att intresset för att resa i Sverige ökar. Och när jag ser deras stories på Instagram blir jag tårögd. När jag ser det genom deras ögon inser jag att kanske är det ändå så att Kristianstad finns på kartan.
En VM-krönika från mig kanske känns en aning otippat för de som känner mig eller kristallklart för de som tror att de gör det och inbillar sig att jag begriper något om fotboll bara för att den ständigt funnits i mitt liv, men det här handlar nog om något annat. Kanske livet.
Slog mig just ner på världens bästa altan, där TV:n är vänd utåt under sommarsäsongen, för att titta på VM-finalen. För första gången i livet helt ensam. Och helt ärligt inte helt fokuserat eftersom jag skriver detta samtidigt.
Min barndoms lördagar bestod i att gå till Linjebusskiosken och köpa lördagsgodis som jag noga valde, och valde om, det gällde att välja rätt bitar för sin krona. Arme man som stod i kiosken. En ängels tålamod. Kan än idag inte välja, tar hellre både och, men det är en helt annan historia.
Med godiset i påsen gick vi hem för soffmys som bestod i att pappa och jag satt framför TV:n och mamma höll till i köket och lagade middag. Pappa tittade på Tipsextra och jag försökte välja vilken godisbit jag skulle börja med. Det senare resulterade ofta i att jag inte kunde välja och istället sparade godiset i en dockdramaten tills det blev oätligt, men det är fortfarande en helt annan historia.
Mysigt var det i alla fall att sitta med pappa i soffan, även om jag inte tittade så mycket på fotboll.
En pojkvän under tonåren var mycket fotbollsintresserad och det blev många matcher lokalt i Kristianstad, framför TV:n och inte minst i Hällevik där vi var flitiga supportrar när sillastrybarna i Mjällby AIF tog sig upp till Allsvenskan 1979. Underbarare hejarklack kan inte finnas. Väldigt färgstark med den dialekten. Bröderna Andersson, minkafarmare som många andra på Lister, var stora stjärnor i laget. Men vi som hängde med bygdens ungdom kunde träffa dem när vi var och dansade på Hanöhus. Hela grejen med fotbollen, eller det som finns runtomkring den, var så trevligt. Precis som lördagarna med pappa i Tipsextrasoffan.
I vuxen ålder blev det en del fotboll på semesterresor, Arsenal, Roma och en inställd match i Grekland där det var fotbollsstrejk.
1986 fick jag och en kompis frågan av våra respektive om vi ville sätta ett resultat på VM-finalen. 3-2, svarade vi i en mun. Vi fick gapskratt till svar för det visste väl alla att så många mål blir det inte i en VM-final. Vinstpengarna finansierade till stor del det årets tågluff.
Det sociala livet styrdes av Tipsextra. Bjöd vi hem gäster fick de komma när Tipsextra var slut. Och hästarna hade sprungit för all del. Det var heligt redan i föräldrahemmet. Saknar den struktur som försvann 1995 när Tipsextra lades ner. Nu finns det fotboll när som helst hela tiden.
Barnen växte upp med fotboll, en självklar del i livet. Äldsta dottern föddes 1988 och kollade Tipsextra med pappa och gudfar redan som baby. Så snart hon kunde gå nådde hon dessutom upp till chip och dip. Lyckan var total och de fula ord som kom ur gudfars mun fattade hon först när hon blev äldre. Och ett av hennes första ord efter mamma, pappa och lampa var Arsenal.
Sommaren 94 minns väl de flesta svenskar som var med då. Den heta VM-sommaren började först vid midsommar kan jag tala om. Natten före midsommar var vi i en stuga i Bohuslän, det var halvruggigt ute, TV var inte supermodern och någon fick upp och klättra på taket för att justera TV-antennen så att vi kunde se Sverige-Ryssland. Sedan vände sommaren till den varmaste i mannaminne och Sverige fortsatte sin väg mot bronset. Vi jobbade på dagarna, åkte till Balsby och badade med barnen på kvällarna för att få ner kroppstemperaturen och steg upp mitt i nätterna och kollade fotboll. Barnens farmor var på besök och hennes idrottsliga engagemang var stort. Hennes kunskap om sporten om möjligt mindre än min, men vad spelar det för roll. Hon blev skadad vid en av matcherna då hon sköt mot mål och hon träffade soffbordet med en rejäl smäll.
2002 var det första VM som döttrarna kan ha ett större minne av. Inte minst när Sverige åkte ur och Sandras gudfar efter de första fem minuternas iskalla tystnad hotade med att slänga ut TV:n genom fönstret om senegaleserna inte slutade dansa sin segerdans. Fyra år senare lämnade Sandra hemmet i samma skick som han var då och var ute och gick i tre timmar efter att Sverige åkt ut mot Tyskland på midsommardagen.
Många matcher har det blivit här hemma, inte sällan med stora skaror vänner. Sommartid ses de ofta på altanen, precis som idag. Jag är okunnig men väldigt engagerad. Mitt skrik vid Zlatans mål i 94:e minuten i EM-kvalet 2005 i Budapest tog en av yngsta dottern Jennys vänner så hårt att jag är osäker på om hon vågade komma hit igen. Fredrik Ljungbergs i mål i sista minuten i VM 2006 mot Paraguay skrämde katten till skogs och han kom inte hem förrän två dagar senare.
Årets Sverigematcher har jag sett på olika håll. Tysklandsmatchen hos mina vänner från Norge och Tjeckien, Mexicomatchen på tåget upp till Stockholm, resten av vagnen sov eller löste korsord!! Matchen mot Schweiz och matchen mot England såg jag på krogen med en vän som har ett väldigt speciellt minne från 94. Under en av Sverigematcherna på storbild på en innergård i Kristianstad snubblade hon på sladden till TV:n på väg från ett toalettbesök så att bilden blev svart. Men hon överlevde uppenbarligen.
Min fotbollskunskap är fortfarande begränsad. Jag vet vad en off side är i teorin men har ytterst sällan lyckats upptäcka någon med blotta ögat och så sent som idag fick jag lära mig det där med djupled. Men fotboll är mer än bara sport. Underbara och slitsamma år i styrelsen i en allsvensk fotbollsförening och som fotbollsmorsa i samma klubb har gett både dottern och mig vänner för livet. Det har förändrat livet på många sätt för flera av oss i familjen. Och som av en händelse dök en av dem upp till världens bästa altan en stund in på första halvlek, så det blev ingen ensam final trots allt.
Nu är Sverigetröjan tvättad och likt adventsstjärnor och julpynt dagen före Tjugondag Knut åker den in i glömskan tills det är dags för fotbollslandskamp igen.
Åker och handlar på ICA Maxi med den yngsta, just fyllda tjugo. Hon vill köpa pennor och vi får syn på ryggsäckarna under ”Skolstart”- skylten. Vi skrattar båda åt en söt liten ryggsäck med glitter och en kattbild. Och jag säger det jag hävdat sedan 1995 när äldsta dottern började skolan, ”Det måste få plats en pärm”
Vi skrattar igen, men jag känner samtidigt ett litet hugg av någonting i mellangärdet. Kanske nostalgi. Eller tacksamhet. Men jag konstaterar att för första gången på tjugotvå år ska jag inte köpa skolväska, kollegieblock, pennor, pennskrin eller skolkalender. Samtliga döttrar har passerat gymnasiet. Och det känns lite tomt. Kanske för att jag själv alltid gillade skolan. Lika underbart som sommarlovets lediga dagar kändes så var det något särskilt med en ny termin, klä böcker, köpa pennor och ny skolväska. Som det gick ner en pärm i. Det där med pärmen känns lite diffust. Minns inte säkert om jag verkligen någonsin hade en pärm i väskan. Döttrarna är helt säkra på att de aldrig hade det, men deras skolväskor var alltid stora nog för att klara det om det skulle behövas.
Men nu är vi alltså klara med skolväskor och pärmar. Så märkligt det känns.
Kanske är det därför den där skolstartskänslan är extra stark i år. Eller kanske för att det är precis fyrtio år sedan jag började gymnasiet.
Av någon anledning valde jag humanistisk linje, trots att jag inte kände någon annan som skulle välja den linjen. Och för eventuella unga läsare, det hette linje då, inte program. Språkintresset lockade och jag började på Söderportskolan i Kristianstad.
Där träffade jag några av de människor, som sedan dess följt mig genom livet. Någon fanns där redan innan, någon har kommit in i mitt liv på senare år, men de flesta av oss har alltså varit vänner i fyrtio år. 40! Vi har träffats med olika intensitet beroende på var vi fanns i livet. Beroende på hur mycket tid karriär, barn, familj och annat tog i anspråk.
Men vi har alltid haft den där känslan som riktigt goda vänner har, den som gör att det inte spelar roll att det gått lång tid, det känns som att igen tid passerat.
En vän som kommit in i vår krets på senare år var förvånad över hur vi kunnat hålla ihop i alla år. ”Ni är alla så starka personligheter, ni tar mycket plats. Och ändå har ni lyckats hålla ihop så länge”. Jag hade aldrig tänkt på det innan hon sa det, men visst är det magiskt.
Nu åker sju av oss till Mallorca för en gemensam semestervecka, som råkar sammanfalla med att det är fyrtio år sedan de flesta av oss sågs för första gången.
Det känns nästan för bra för att vara sant. Oavsett väder och allt annat så blir det helt underbart att få vara nära de människor som funnits vid min sida i vått och torrt alla dessa år. Det kommer att bli så mycket skratt, säkert tårar, både sorg och glädje. Det blir en del cava. Är det något jag önskar mina tre döttrar så är det att få just detta. Vänskap som finns kvar genom livet oavsett vad som sker. Det är värdefullt. Ovärderligt.
Och ingen kommer att packa ner en pärm.
Igår åkte jag ner till bästaste norska köpesyster Janne i Malmö. Eftersom hon vet att det inte blir så mycket saftiga biffar hemma hos vegetarianerna jag bor med utlovades kött. Och vin. En vanlig tisdag. Eller så vanlig var den inte för det är ovanligt att vara så lyckligt lottad som jag som har en sådan härlig vän.
Det blev kött. Oxfilet med getost och blomkålsmos. Och en röd spanjor till det. Plus lite smågodis och mycket prat och skratt.
Dagen idag började också bra. Härlig höstpromenad genom Malmö och dess vackra parker. Därpå intensiv och givande dag med kollegor från Skånes alla hörn.
När jag kommer hem vid sextiden är dock blodsockret lågt. Yngsta dottern febrig och med hosta som en gammal stenkross. Gräset långt.
Tar en mugg vatten och går ut. Grannen undrar hur det är med mig. Det vill han ju inte veta så jag svarar ”Bara fint. Ska klippa gräset” Grannen har robotklippare. Jag har en handklippare från ICA med lösa skruvar.
”Du klipper ofta” säger grannen. Jag muttrar något till svar. Osäker på vad. Hoppas det var hövligt.
Klipper. Stora skruven mitt på klipparen försvinner i mattan, men mörkret faller så den får vi leta efter en annan dag. Det gick att klippa ändå, även om det skramlade en del.
Går in och får sjuklingens shoppinglista. Vi diskuterar sprutgrädde. Jag är mot. Sjuklingen för. Jag säger att vi får se.
Hoppar in i nya bilen, som jag kört två gånger tidigare. Inget piper när man backar. Visst ja, man ska kolla film på instrumentbrädan. Nåja, kör inte på något. Men ser att bakluckan är full med sopåtervinning. Som jag själv har ställt in där. För fyra dagar sedan. Börjar lukta.
Stannar vid sopsorteringsstationen. Kliver ur. Fullt i kartongcontainern. Hoppar in i bilen igen. Den startar inte. Det att det är något med Eco, koppling, broms och så. Men den startade ju innan? Efter ett antal försök med olika fötter på olika pedaler ringer jag Uffe för att ta reda på vad jag gör för fel. Signalerna går fram. Men inte i telefonen. Inser att det är den nya finessen med inbyggd handsfree. Det ringer alltså i bilen. Mörkt ute nu och omöjligt att hitta knappen för att svara. Lyckas inte slå av blue tooth på telefonen, men ett något glappande samtal leder till att jag kan starta bilen.
Kör till nästa sopåtervinning. Tömmer bakluckan. In på ICA. Betar av listan. Golvet gungar lite. Rätt hungrig. Tänker att dottern ska få sin sprutgrädde, då slipper jag vispa annat än pannkakssmeten. Men då hittar jag den inte. Irrar i gångarna. Ung ICA-anställd visar mig fel, men till hans försvar ska sägas att han förvarnade om att de brukar flytta den så man kan inte veta. Hittar äldre trotjänare och ler förälskat mot honom när han leder vägen till hyllan med den vidriga gräddsubstitutprodukten.
Hem. Ägg fram. Mjölk. Mjöl. Mjöl??!! Hittar två paket socker, fyra paket havregryn (vems är de?) men inget mjöl. Ut i bilen. Kollar filmen när jag backar. Ska just svänga in på Konsum när jag inser att infarten blockeras av en buss med vidhängande släp, som av mängden människor runt den som lastar ut ölflak och spritlådor, just kommit hem från resa till Border shop. Kör förvirrad runt till andra infarten. Köper mjöl.
Gräddar nio och en halv ganska trasiga pannkakor och landar bredvid dottern med stenkrossen med en lättnad värdig en maratonlöpare som just passerat mållinjen. Jag ÄR för gammal för långa dagar och lågt blodsocker. Hinner tänka att det passerat många dagar av den här typen genom åren. Väldigt många. Och att det jag alltid känner när jag passerat mål är tacksamhet. Dels över att ha överlevt. Men mest över allt det andra. Jag har en helt ny bil. Får lära mig hur den funkar en annan dag. Jag har hus med gräsmatta. Skruven hittar jag när det blir ljust. Jag har grannar. Som är trevliga och inte alls skaffat robotgräsklippare för att reta mig. Jag har en dotter att laga mat till. Jag har mat till min dotter. Hon klagade inte ens på pannkakornas brist på form. Jag har en underbar vän som bjuder på kött och vin vissa tisdagar. Det är ju så det är. Ibland är det kött och vin. Ibland inte. Men det är bra det också.
En VM-krönika från mig kanske känns en aning otippat för de som känner mig eller kristallklart för de som tror att de gör det och inbillar sig att jag begriper något om fotboll bara för att den ständigt funnits i mitt liv, men det här handlar nog om något annat. Kanske livet.
Åker och handlar på ICA Maxi med den yngsta, just fyllda tjugo. Hon vill köpa pennor och vi får syn på ryggsäckarna under ”Skolstart”- skylten. Vi skrattar båda åt en söt liten ryggsäck med glitter och en kattbild. Och jag säger det jag hävdat sedan 1995 när äldsta dottern började skolan, ”Det måste få plats en pärm”
andmamman 