Flyttbestyr

Så här när både jag och Kiruna flyttar kommer jag att tänka på en av våra många stamkunder på turistbyrån. Det var en man, vi kan kalla honom Erik, som enligt vad som sades, hade vuxit upp i sluten psykiatrisk vård.
I samband med psykiatrireformen i mitten av nittiotalet flyttades han till eget boende. Jag gissar att han kan ha varit i sextioårsåldern och den värld han nu plötsligt kunde röra sig ganska fritt i måste ha varit både skrämmande och spännande. Och jag undrade många gånger vad som gjorde att han hamnade i sluten vård för det var en man som verkade klara sig hyfsat bra på egen hand, trots allt.
Vi som jobbade på turistbyrån fyllde en social funktion för många ensamma, något som vi säkert delade med anställda på bibliotek, i butiker och annat. Människor som kom in bara för att prata lite, en del under någon förevändning, andra inte. Flera av dem hade dock frågor om stort och smått.
Och mannen jag nu minns var mycket vetgirig. Han kom alltid in och inledde med: ”Hördu du frun, jag skulle fråga lite snällt eller så om du kunde hjälpa mig med en sak” Och så följde frågor om allt mellan himmel och jord. Varje år kom han och frågade om Jokkmokks marknad och vi tänkte att det var ett sätt för honom att resa i fantasin. Med jämna mellanrum ville han också ha hjälp med att skriva vykort till någon form av kursgård i Mellansverige. Kollegan Gerd, som var den som hade mest kontakt med Erik, kom fram till att han inte kunde läsa eller skriva. Men han måste ha lyssnat flitigt på radio och TV för han var alltid uppdaterad på vad som hände runt om i världen. På något sätt fick vi också veta att han liftade runt i landet och då, bland annat, besökte den där kursgården han fick hjälp att skriva kort till. Och på något sätt fick vi också höra att han verkligen besökte Jokkmokks marknad.
Ibland tröt nog tålamodet hos oss alla, om vi hade mycket annat att göra eller om hans frågor var för långdragna och knepiga, men vi har många roliga minnen förknippade med våra ”stammisar”.
Mitt eget starkaste minne av Erik var en fredag i början av 2000-talet. Jag hade bråttom in på Domus och Systemet och möter honom i ingången. Veckan hade varit stressig, jag var hungrig och ville hem. Jag kände inte att jag orkade med att svara på en massa frågor men det var omöjligt att passera. Så Erik öppnar munnen, ”Hördu du frun, jag skulle fråga lite snällt eller så om du kunde hjälpa mig med en sak” Jag ler matt och säger, ”Ja?”
”Jo jag undrar lite fint om frun vet hur de ska göra nu när de ska flytta på Kiruna?”
Jag kunde inte annat är brista ut i ett hjärtligt skratt och säga att ”Nej Erik, det vet jag faktiskt inte”
Nu är Erik borta sedan många år, men jag undrar fortfarande. Hur flyttar man en hel stad när jag har hållit på sedan i mars och fortfarande inte lyckats flytta ur ett helt ordinärt småhus?